Ända sedan jag var två år gamal har jag haft en en problematik. 

En problematik som jag nu när jag är 17 år gamal vet inte kommer försvinna så enkelt. 

 

När jag var två år gamal bestämde jag mig för att sluta äta. 

Allt jag åt var majs på burk och korv med bröd på stan. 

Jag kunde inte ens sitta vid ett dukat bord. 

 

Så när mina föräldrar märkte att de inte kunde få bort den här problematiken fick vi hjälp utav familjeenheten här i Falun. Familjeenheten har ett utredningsansvar för alla under 20 som är i behov utav stöd och insatser från socialtjänsten. 

Vi fick hjälp utav tre personer, om jag minns helt rätt hette dem Gudrun, Carina och Peter. 

De var hemma hos oss under en lång period för att se om de fick mig att börja äta, men icke. 

Jag började få åka till deras avdelning på sjukhuset och äta där, men nej. De funkade inte heller. 

Så då fick jag börja på dagis, då jag skulle bli tvungen att sitta vid ett dukat bord med alla de andra barnen när de var dags för lunch.

Efter ett tag började gå framåt och jag kunde sitta vid ett dukat bord. 

Men problematiken var långt ifrån borta. 

 

Från då tills idag har min fobi för mat blivit mycket värre. 

Jag har fått gått på samtal på bup, som är en samtalsklinik.

Jag har gått på samtal och en liten utredning på Dala ABC här i Falun, som är en ätstörningsklinik.

De har varit många dagar utan mat.

Jag vågar inte smaka på nya saker.

Jag kan inte diska och har svårt för att ta ut soporna.

Jag kan inte rensa kyckling.

Jag har varit på många läkarbesök.

De har varit snack om tagning av svältprover. 

 

För några år sedan började jag svimma också. 

Först förstod vi inte vad de var, men efter att ha gjort en undersökning av hjärnan och hjärtat ett antal gånger tror de nu att de hänger ihop med maten. 

Jag kan alltså gå och svimma lite när som helst vilket jag själv tycker är lite läskigt. 

 

Sen finns de faktiska en förklaring till varför jag ser ut som jag gör också. 

När folk ser en mullig eller tjock person tror/tänker många att den inte tränar och äter mycket onyttigt. 

Men med mig är de inte så utan såhär. 

När kroppen inte får i sig mat och näring börjar kroppen att förbereda sig på svält. 

När kroppen sen väl får i sig mat är den fortfarande kvar i svälttänket så då suger kroppen upp precis allting i maten. Alla fetter, alla vitaminer och proteiner för den tror att kroppen ska svälta igen. 

När man har hållt på så ett tag sväller kroppen och man går upp i vikt.

Så, när man börjar äta frukost, lunch, middag och mellanmål som ska kommer jag att gå ner i vikt. 

Visste låter de konstigt? men så är de. 

 

Den här resan är långt ifrån klar. De kommer mig flera år att bli frisk. 

Men jag är påväg. Jag har precis gått på massa samtal på en klinik vid Brittsarvet där jag har fått jättebra hjälp.

Jag har fått hjälp med att övervinna min ångest och jag har fått hjälp med acceptera min problematik.

 

Men som sagt, de är en lång väg kvar men en vacker dag ska jag stolt kunna säga att 

jag har övervunnit min fobi för mat.